Naturälskare = miljövän?
Hur är det egentligen – måste man vara en riktig naturälskare för att vara miljövän?
Jag vill påstå att man inte behöver vara det. Ska vi få någon rätsida på det här samhället så behöver vi både storstadsbor och lantisar, fjällvandrare och parkhängare. ALLA behöver ha ett intresse för miljön – för miljöstatusen påverkar oss alla, oavsett vart vi bor eller vilka intressen vi har.
Men det betyder ju inte att man måste älska att spendera söndagarna i skogen, eller för den delen ha intressen som utspelar sig i naturen.
Ta mig som exempel. Jag funkar lite sådär i skogssammanhang (jag går ju tillexempel och ramlar och bryter benen, som ni vet). Jag gillar att promenera utomhus, och då gärna i natursköna miljöer, men jag är inte direkt typen som går ut och vandrar i skogen utan håller mig hellre till grusvägar. Jag älskar djur men är inte fågelskådartypen, eller någon annan typ för den delen. Kossor i en hage kan göra mig glad så det räcker och blir över ändå. Jag är inte rädd för småkryp, men livet är helt klart skönare utan att ha dom flygandes runt ansiktet.
Efter tre år på miljövetarprogrammet har otaliga lärare försökt lära mig namn på träd, växter, lavar och fåglar. Jag har haft riktigt kul när vi varit ute och fågelskådat och artbestämt blommor, men ärligt talat – jag kommer knappt ihåg namnet på en endaste art (förutom de där allra vanligaste då). Jag är helt klart den typen av människa som, även om jag gillar djur och natur, är klart bättre lämpad i andra sammanhang. Inte nödvändigtvis storstäder, men jag är en samhällsvetare snarare än en naturvetare. Och det är okej – miljön behöver oss alla. Jag föredrar att prata konsumtion och boende än Östersjöns status.
Det finns säkert fler av er därute som liksom jag uppskattar naturen i all sin härlighet, men som bilden antyder, lika gärna tar en öl på verandan och kallar det för att ”ha varit ute i friska luften”.
Haha, känner igen mig jag med. Vi har sommarstuga och jag tycker att det är trevligt att vara därute, odla lite grönsaker och plocka lite svamp, men annars trivs jag helt klart bäst i stan. (Vilket kanske kan anas av namnet på min blogg.
)
Word!!!
Haha, då är jag som du!
Du är alltid så klok!
Stating the obvious!
Haha! (hybrisvarning här hemma!)
”riktig naturälskare för att vara miljövän”
Fortsätter kommentera, hihih
Jag vet inte riktigt vad det ingår i begreppet miljövän, men jag ser mig som naturälskare och även miljövän. Men jag är ingen ”extrem” miljövän som försöker lämna så lite fotavtryck som möjligt. Jag = no ”miljömupp” alltså. Nej, då skulle jag hyckla. Jag är bekväm, jag gillar enkelhet, men det ska ändå vara ”bra”.
Jag gillar att kunna resa till medelhavet utan att det tar några dagar med tåg/färja och allt vad det skulle innebära att lämna litet miljöavtryck. Trots allt släpper jag ut koldioxid när jag andas liksom. Enkelt och själviskt uttryckt: Jag tycker det är för bökigt att transportera mig utan motordrivet hjälpmedel. Det tar nog för lång tid att cykla/gå och simma/segla över vatten etc. Visst om jag var fri från lönearbete och hade mer tid, (samt inte var så fastlåst av prylar) kunde skulle jag gärna segla dit, men i dagsläget, nej.
Jag gillar inte mygg heller, men i övrigt tycker jag om att vara i skogen, plocka svamp eller vara nära / i vatten. Jag tycker det är skönt att komma bort, vara frånkopplad och bara njuta av naturens skönhet.
Vad är definitionen av miljövän enligt dig? Svår fråga va?
Haha, ja, den frågan lär jag aldrig kunna svara på! Men att vara rädd om miljön, att till så stor del som möjligt försöka fatta så bra beslut som möjligt etc etc är nog saker jag skulle räkna in. Liksom att i de flesta frågor klassa miljön som mer relevant än mycket annat. Och miljömedvetenheten krockar ju gärna med själviskhet och lathet!
Men jag vill tro att det går att rädda världen utan att vi alla stöps i samma form. Frivillig enkelhet är en väg att gå, greenpeaceaktivist en annan – alla kan fatta bättre beslut!